Novell- Plågoanden
Här kommer en ny novell som jag har skrivit.
Enyoj!
 


- Lite mera mascara kan väl inte skada, tänker jag och lägger på ännu ett lager på de redan kolsvarta ögonfransarna.

Det har börjat bli en vanna för mig att sminka mig så mycket. Det har jag gjort ända sen han kom in i mitt liv. 


Ikväll ska jag på fest för första gången på flera veckor. Nu är jag less på att bara sitta hemma och mögla som en gammal tant. Nej, ikväll ska jag ut och ha kul och glömma alla mina problem.

Festen är hos en gammal kompis från gymnasiet. Jag hade inte hört av Frida på nästan två år och fick en rejäl chock när hon en kväll ringde och frågade om jag ville komma. Först tvekade jag lite men när jag sedan mindes hur kul Fridas fester brukade vara så tackade jag ja. 


Jag drar borsten genom mitt blonda långa hår och tar sen en sista titt i spegeln.

- Ja, det får väl duga, tänker jag.

I mina svarta snäva stuprörsjeans och min svarta tajta topp ser jag faktiskt ganska snygg ut.

Jag tittar på klockan i hallen och ser att den är 19.40.

- Oj nu måste jag skynda mig så att jag inte kommer sent, tänker jag och drar på mig min jeansjacka och skyndar mig ut från lägenheten.


Efter en snabb promenad kommer jag fram till huset på Kvistgatan där Frida bor.

Jag slår noga in portkoden som Frida gett till mig tidigare på dagen -1321- och hör hur låset klickar till.


Uppe i lägenheten är det packat med folk och festen är redan i full gång. Jag blir genast överfallen av Frida när jag kommer in genom ytterdörren.

- Gud så kul att du kom, säger hon och kastar sig runt halsen på mig.

- Hur är det med dig då? Frågar hon en stund senare när hon släppt mig.

Jag ska just börja berätta om allt som hänt det gångna året när jag ser ett bekant ansikte i ögonvrån.

­- Fan också! Tänker jag. Det kan inte vara sant. Vad gör han här?

Den bekanta personen är min ex-pojkvän och plågoande nummer ett, Peter.


Jag och Peter träffades genom en gemensam kompis för snart ett och ett halvt år den. Jag föll för honom på en gång och det dröjde inte länge förrän vi var ett par.

Från början hade jag varit hur lycklig och förälskad som helst, men efter ett par månader började jag ångra mig. Peter hade börjat förändras och inte till det bättre heller.

Vi bråkade allt oftare och det slutade ofta med att jag på ett eller annat sätt blev slagen.

Först försökte jag inte bry mig så mycket om det men det blev bara värre och värre.

Efter den hemska natten för snart 6 månader fick jag nog. 


- Hallå? Lina hur är det egentligen? Du är ju alldeles vitt i ansiktet, säger Frida och ruskar om mig. Jag rycks ur mina tankar och tittar på henne.

- Va? Nej det är inget, säger jag och föreslår att vi ska se om vi hittar någon annan gammal kompis att hänga med.

Frida vet inget om det som hänt mellan mig och Peter eftersom hon har pluggat utomlands de senaste två åren.


Kvällen flyter på och jag har hur kul som helst med en massa gamla kompisar från gymnasietiden. Men jag har hela tiden koll på vad Peter håller på med och undviker honom så mycket jag kan.

När klockan närmare sig 11 blir jag ensam i köket och genast dyker Peter upp.

- Tja Lina! Det var länge sen. Hur är det med dig då? Säger han samtidigt som han sätter sig bredvid mig på kökssoffan.

Jag sitter tyst och hoppas på att han ska gå därifrån men han envisas med att sitta kvar.

Tillslut säger jag:

- Jag tänker inte prata med dig. Inte efter det som har hänt mellan oss. Det är slut och det vet du.

- Men kom igen nu Lina, så långsint kan du inte vara. Jag har ju bett om ursäkt räcker inte det? Säger han samtidigt som han ler ett litet leende mot mig.

- Tror du att det räcker med bara ett litet förlåt efter allt du har gjort mot mig. Jag kunde faktiskt ha dött! Säger jag ilsket och blänger på honom.

- Så farligt var det väl inte, jag råkade bara stötta till dig. 

Jasså, det tycker du tänker jag för mig själv. Men då har han då fått helt fel uppfattning om vad som egentligen hände.


Allt det hemska hände en kall vinternatt för snart sex månader sen. Just den dagen hade jag fått veta att jag hade fått ett nytt jobb och jag var hur lycklig som helst. Enda problem var att jobbet var i en grannstad till den vi bor i och att jag skulle bli tvungen att flytta.

När jag berättade det för Peter blev han så klart hur arg som helst och sa att han vägrade att flytta.

Vi började gräla och det hela slutade med att jag skrek att jag inte ville vara tillsammans med honom längre. Med gråten i halsen flydde jag sen ut ur lägenheten med Peter skrikandes efter mig:

- Du ska inte tro att du kommer undan så lätt!

Halvvägs ner för trappen fick ha tag i mig och puttade till mig. Mer än så minns jag inte förutom att jag vakande upp på intensiven några timmar senare. Jag hade tydligen ramlat och slagit huvudet. Läkarna berättade att jag hade haft otroligt tur att jag över huvudtaget hade överlevt.


Jag blir så arg på Peter när han säger att det inte var så farligt det som hände, vad vet han egentligen? Det var inte precis han som höll på att få vartenda ben i kroppen krossat.

Ilsket ställer jag mig upp från soffan för att gå bort från Peter men han hugger tag i mig och tycker mig intill sig.

- Snälla Lina, kan vi inte bara stryka ett streck över det här och gå vidare, jag älskar ju dig! Säger han och tycker sina läppar mot mina. Äcklad sliter jag mig ur hans grep och springer ut  ur lägenheten och bort från festen. 


På morgonen efter en natt full av mardrömmar ringer Frida.

- Hej gumma! Vart tog du vägen igår egentligen? Du försvann ju bara helt plötsligt, säger hon.

När jag hör hennes röst är det som en spärr inom mig går upp, jag börjar gråta och allt hemskt som hänt mig det senaste året bara rinner ur mig.

Frida säger ingenting men det behövs inte, jag vet ändå att hon lyssnar.

När vi pratat i nästan en timme förstår jag att jag måste göra det som jag borde ha gjort för väldigt länge sen, nämligen att anmäla Peter. 



Jag sitter i en av tingshusets salar och väntar spänt på vad domen ska bli. Det har nu gått nästan två månader sen festen.

Bredvid mig sitter Frida och kramar min hand, det är så tur att jag har henne.

Utan henne hade jag aldrig kunnat gå till polisen och då skulle jag aldrig ha suttit här på Peters rättegång.

Plötsligt hör jag hur domaren slår med klubban i bordet och börjar prata.

- Peter Berg döms härmed till 3 års fängelse för misshandel av Lina Söderström.

Jag suckar av lättnad, äntligen ska jag få slippa honom. Jag ser hur polisen för bort Peter från platsen på andra sidan rummet. När de passerar mig viskar Peter till mig:

- Du kommer att få ångra det här!