23/5-2006 - 23/5- 2013
 
"Turn scars into stars"  

23 maj 2006 kommer alltid att vara ett speciellt datum och dag för mig. Det är ju trots allt den dagen som livet förändrades rätt mycket. Idag är det 7 år sen jag opererade min skolios. Ärret har bleknat mer och mer med åren men det finns fortfarande kvar och lär aldrig riktigt försvinna helt. 
 
Minns att jag tyckte att ärret var fult och att jag skämdes över det efter operationen. Jag försökte länge dölja de för att slippa visa de för folk. Men nu ser jag det mer och mer som ett minne och ett bevis på vad jag varit med om. Även fast jag är "friskförklarad" sen 3 år tillbaka så ser jag mig fortfarande som en med skolios även fast jag inte längre har några större problem med ryggen. 
 
 
Vet att det finns några med samma problem somm jag som läser min blogg. Till er och till alla andra med skolios vill jag bara säga. Var stolta över er själva och det ni varit med om.  Och skäms inte för era ärr er hur er rygg ser ut. Dom som inte har haft skolios vet inte hur tufft det kan vara.
 
7 år efter operationen. Oj oj oj, vad tiden har gått.
Besked som påverkar

Foto och redigering: Jag | Nikon D60 + Nikkor 18-200 mm 
 
Någon gång i livet får man själv eller någon som står en nära ett tråkigt besked. Besked som ibland förändrar livet på något sätt.
Jag minns själv när jag som 13 åring för ca 7 år sen fick min diagnos av skolios och fick veta att operation var det ända som skulle kunna hjälpa mig för att bli frisk och få mig att få leva ett liv utan problem och med lungor som fungerar när jag blev äldre.
Att som 13 åring, som aldrig varit speciellt sjuk och aldrig någonsin gjort en enda operation få veta att man måste genomgå en stor ryggoperation som det fanns 1% risk att bli förlamad av är nog det jobbigaste besked jag någonsin fått. Det gjorde mig otroligt rädd, jag som inte ens hade känt av ryggproblem och levt på som vanligt. Det blev som en chock.
Men nu så här 6 ½ år efter operationen kan jag bara vara otroligt glad över att jag var klok nog att gå med på att genom gå operationen. Nu är skoliosen inte något större problem i vardagen för mig. 
 
Att sen vara nära anhörig till någon som får ett tråkigt och livsförändrande besked är heller inte något som är speciellt lätt. Senast i måndags fick min älskade pojkvän det tråkiga beskedet att han har diabetes.
Ett besked som chokade mig och gjorde mig otroligt ledsen när jag just fått veta det. Älskar han så otroligt mycket och det kändes verkligen tungt att få veta det och för ett tag blev jag rädd att jag skulle förlora honom.

Även om det är hans liv som just fått en stor förändring så kändes de lite som att ens eget liv också förändrades på bara några minuter. Men nu när det har fått sjunka in lite och det gått några dagar känns det inte lika hemskt längre, men det är ändå ett tråkigt besked. 
Som anhörig och flickvän känns det svårt att veta vad man egentligen kan göra. Men en sak vet jag. Jag kommer att stå vid din sida älskling och hjälpa dig så gott jag kan. Jag vet att du kan och har viljan att ändra om ditt liv och leva mer hälsosamt. Jag tror på dig älskling. 
 
Det ska vara du och jag för evigt. Jag lämnar dig aldrig. :) <3
Sista skolioskontrollen
Igår var jag ner till NUS i Umeå för att ännu en gång kolla hur det står till med min rygg och skolios.
Det var däremot ett tag sen jag var dit sist och jag har bara väntat på att dom skulle kalla dit mig så blev inte så förvånad när jag fick ett brev härom veckan att jag skulle dit.
Först blev det iallafall att rönka sig (jag undrar hur många gånger jag egentligen har rönkat mig sen dom upptäckte min skolios, jag har börjat tappa räkningen) och personalen på rönken skojade lite med att säga " jag du har ju varit här förut så du vet ju vad som gäller". Efter rönken så fick jag gå på ortopedmottagningen och träffa min läkare som gjorde operationen, kollade lite på rönkenplåtarna vilket visade att allt såg bra ut. Nu ska ryggen tydligen var helt läkt och inget kommer att förändras. Man skulle väl kunna säga att jag är "friskförklarad" även om skoliosen fortfarande är kvar så är jag iallafall så bra i ryggen som jagt kan bli.

Det känns iallafall skönt att allt är bra och att det troligtvis kommer att fortsätta vara det också. Jag kommer inte bli kallad till Umeå för någon mer för skolioskontroll så länge jag inte får problem i framtiden, men har det varit bra sen operationen så kommer det nog fortsätta vara det också.

4 år och 1 månad efter operationen 

 

Till vänster: efter operationen, Till höger: före operationen