En bekännelse
Hej!
Sitter just nu och skiver på ett tal som vi ska hålla på svenskan på tisdag. Man får berätta vad som helst bara man står framför klassen och pratar i minst 3 minuter. Jag ska berätta om hur det var när jag opererade ryggen för skolios. Däremot så har jag just kommit på att jag faktiskt aldrig har berättat för er att jag över huvudtaget har opererat ryggen. Kanske har nämt det någon gång men jag har aldrig riktigt berättat hela "sanningen" och det skäms jag faktiskt lite för det är ju trots allt en del av mig.
Därför ska jag nu berätta allt för er. Och jag varnar er redan nu för att det här kommer att bli ett långt inlägg.

Min skolios "resa" skulle man kunna säga började sommaren mellan sexan och sjuan. Det var då vi för första gången började förstå att det var något som inte riktigt stämmde med min rygg. Jag hade börjat få väldigt sneda axlar och hade en "puckel" på ena sidan om ryggraden. Men för de tillfället brydde vi oss inte så mycket om det. 

När jag sen började sjuan och var på hälsokontroll hos skolsköterskan så mätte hon min rygg och sa att hon inte tyckte att det såg så bra ut. Jag fick då komma till lassarett i Skellefteå där jag gjorde en magnetrönken. Här i Skellefteå är dom dock inte så bra på det här med ryggar så från början trodde dom att jag skulle kunna räta till ryggen med sjukgymnastik. Efter tag insåg dom dock att det nog var allvarligare än dom trott från början så då skickades det en remiss till Norrlands Universitetssjukhus i Umeå.

Efter en tid fick jag äntligen komma dit. Jag gjorde då en röntgen och fick träffa en ortopedläkare. Läkaren förklarade för mig och mina föräldrar att ända sättet att laga till min rygg på var att operera.
Han berättade också en massa andra saker, bland annat om vad skolios är för något och hur operationen skulle gå till.

Den 23 maj 2006 var dagen då jag rullades in på en opertionssal på universitetssjukhuset.
Operationen gick som planerat och jag hamnade på intensiven där jag låg i ungefär ett eller två dygn.
Sen fick jag komma upp till ett eget rum på barnavdelningen.
Första veckan efter operationen var otroligt jobbigt eftersom att jag hade väldigt ont och  kunde knappt röra mig.
Då låg jag mest bara att såg på film och sov.
Det är dock väldigt viktigt att man snabbt kommer igång igen efter en skoliosoperation. Man måste bland annat lära sig att gå igen, vilket inte är så jättelätt med en styv och nyopererad rygg.

När jag hade legat på på universitetssjukhuset i ungefär 1 ½ vecka fick jag äntligen åka hem till Skråmträsk igen, vilket verkligen var en lättnad.
Efter det var jag borta från skolan i ca 6 veckor och fick inte var med på idrotten på 6 månader.

Nu har det iallafall snart gått tre år sen jag opererades och det börjar känns riktigt okej i ryggen. Visst finns det kanske saker som jag får stå över bland annat på idrotten på skolan. Men det är bara att anpassa sig till saker som man kan göra.
Jag har iallafall varit på två återbesök i Umeå och sist var för ungeför ett år sen och då såg ryggen väldigt bra ut.
Snart ska jag nog dit igen på en sista koll.

Det var hela min historia, men ska bara skriva en sak till.
På lördag kommer det hit någon från umeå som ska göra en intervju med mig om min rygg.
Det är nämligen några forskare som håller på att ta reda på hur man ska kunna förbättra skolios behandligar ännu mer.
Det är därför som dom vill prata med patienter som har gjort skolios operationer.

Nej, nu ska jag avsluta det inlägg som nog är det längtsa inlägg jag någonsin har skrivit här på bloggen. 
God natt!

Vill ni veta mer om skolios så kolla in dom här sidorna:

Growningpeole.se 

Neuroguiden.se  - klicka vidare i menyn under skolios på denna sida så hittar du mer fakta.

Jenny

Hej!

Surfade lite på internet och hittade din blogg!

Jag har nämligen också opererat min rygg för skolios, för ungefär fyra år sedan. Skulle varit roligt om man pratade med någon som har varit med i samma situation som en själv.

Jag är väldigt imponerad över att du klarat av att stå inför hela din klass och berättat om din skolios. Har själv svårt för att prata med andra människor om det, men nu, efter fyra år så börjar det att gå lättare att berätta. Speciellt när man märker att de tar informationen bättre än förväntat (: .



Iallafall, skulle varit roligt om vi började prata eller så (:

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress